Introvertinnan - En högkänslig introverts bekännelser

“Alone had always felt like an actual place to me, as if it weren’t a state of being, but rather a room where I could retreat to be who I really was.” ~ Cheryl Strayed


Att se musikalen Så som i himmelen som en HSP introvert (med social ångest)

Igår var jag och såg musikalen Så som i himmelen, och det är något som jag har längtat efter ända sen jag visste att det skulle bli en musikal av filmen. Jag hade en del förväntansångest innan, för att jag visste att det inte bara skulle vara jag och min partner. Ja, det brukar ju vara en del människor på en musikal - tyvärr. Vi anläde till Oscarsteatern och jag möttes av en vägg - en vägg av människor. Det var varmt och trångt. Jag kände mig lite smått kvävd, men försökte fokusera på att djupandas och påminna mig själv om varför jag var där. Jag var ju där för att jag älskar filmen Så som i himmelen, och för att jag älskar musikaler. Det var dessutom en 30-års present från mig till min fina pojkvän, och jag hade lyxat till det med VIP-biljetter.

Vi trängde oss fram till garderob och bar och till slut satt vi på våra platser, i höger parkett, rad 6. Mitt i mitten. Helt perfekt. Jag njuter en stund. Sen inser jag att - jäklar vad trångt det är! Det finns inte mycket space, och jag ser mig omkring och det är människor överallt - väldigt nära mig.. bakom, framför och på sidorna. Jag säger till min pojkvän att Du, det är rätt mycket människor här. Han frågar om det känns jobbigt, och jag nickar. Känns det jättejobbigt? Frågar han. Och jag säger att ja, det känns jättejobbigt. Han tar ett stadigt grepp om min hand, och jag viftar med programbladet med andra handen för att få lite svalka åt ansiktet. Jag tittar upp mot taket, för där finns det space och bäst av allt - inga människor. Skulle nog bli rätt chockad om jag såg så mycket som en människa uppe i taket 😂

Showen börjar, och jag dras med direkt. Wow. Philip Jalmelid sjunger min favorit 'Den tid jag har', och håret reser sig på min kropp. Snabbt försvinner fokuset på alla människor runtomkring mig och jag sköljs av ett lugn. Jag behövde inte längre växla några artiga ord till främlingarna bredvid mig, och jag kände att jag bara kunde fokusera på en sak - showen, och jag kände ingen överväldigande svindel över att vara i mitten av ett myller av människor. Nej, jag kände mig som lugnet själv. Jag vart alldeles förtrollad. Inte så konstigt när det här var den bästa musikalen jag sett (och jag har sett en del), och deras röster knockade mig totalt. Jag visste emellanåt inte vad jag skulle göra av mig själv - så bra var det! Och jag måste säga att det är det bästa betyget - att lyckas få en sån som mig att helt ägna all uppmärksamhet åt showen, jag verkligen njöt. Tack tack tack! Och tack till min fina pojkvän som som vanligt bemötte mig helt rätt, han gjorde alla rätt. Kan inte föreställa mig ett bättre sällskap och stöd. Det var en fin kväll i mitt liv. 

Blogg HSP Introvert Musikalen Social ångest Så som i himmelen
0 kommentarer

Jag är påväg

Nu är jobbveckan gjord och över, och jag tog mig igenom den med nöd och näppe. Jag har gått emot min impuls att skygga iväg från människor. Bara imorse när det var fullt med människor på gatorna, och jag bara ville vända och gå hem istället för till jobbet.. Ja, jag fick kriga för att gå vidare och inte ge vika åt min längtan efter att få fly hem till min älskade enslighet.

Att glida in på kontoret och möta kollegor, tvingas göra arbetssysslor som jag varken är bra på eller tycker om att göra - det har varit tufft. Det är tufft. Jag får ständigt påminna mig själv om att jag är påväg därifrån, att det viktigaste jobbet i mitt liv just nu är att jobba på mig själv, min relation till min partner, min familj och mina vänner - och mina andra sysslor som är att skriva (blogg, x-antal bokprojekt) och plugga (går en kurs på 7,5 högskolepoäng vid sidan av jobbet). 

I januari kommer jag studera matematik på komvux för att till hösten 2019 förhoppningsvis komma in på socionomprogrammet. Jag har länge velat bli socionom, och jag har förstått att det är något som kommer komma att passa mig väldigt bra. Till och med min psykoterapeut uppmanar mig till att själv bli psykoterapeut, och om man inte kan kalla det pepp så vet jag inte vad det är!

Jag vill hjälpa människor, och jag brinner lite extra för barn och ungdomar. Och så vill jag aldrig sluta skriva. Aldrig. Jag vill, eller snarare - jag måste - få skriva på något sätt. Att bli deltids/hobbyförfattare är en dröm. Och i framtiden vill jag driva eget på något sätt. Jag är lycklig över att jag vet vad jag vill göra - jag vet vad som får mitt hjärta att klappa glatt. Och jag jobbar för att få in mer av det i mitt liv, att till slut bara syssla med det jag vill - jag ska älska det jag gör så mycket att jag skulle kunna tänka mig att jobba gratis. Dit är jag påväg.

Här kommer lite klyschigheter, och du kanske har hört det förr. Men - de dåliga nyheterna är att inget varar förevigt, och de positiva - är att inget varar förevigt. Och sen, det viktigaste, som är att vi själva har makten över våra liv, och det finns oändliga möjligheter överallt. 

💗

0 kommentarer

Jag vill inte ha kollegor

De sitter i grupp, pratar och skrattar - och där vill jag inte vara. Jag känner ingen dragning till gemenskapen, tvärtom, jag vill därifrån. Jag undviker att hamna mitt i smeten, för att jag alltid känner mig obekväm, irriterad och kvävd.. För att nämna några av de känslor jag känner i sådana situationer. När jag väl hamnar i en grupp så planerar jag febrilt hur jag ska kunna ta mig därifrån. Ska jag låtsas gå på toa och sen smita? Eller ska jag låtsas att mobilen ringer och att jag behöver gå och svara, och sen bara "glömma bort" att återvända? Ska jag säga som det är? 

Att säga till andra att de pratar för mycket, att det de säger inte intresserar mig eller att jag vill därifrån - det vill nog ingen höra, för det kan uppfattas som drygt. Men sanningen är just det, att jag vill vara ifred.. Jag vill inte vara med personen eller personerna i fråga, av olika anledningar. 
 
Jag uppskattar ärlighet, och egentligen vill jag kunna säga som det är. Men med de flesta så biter jag ihop och håller ut, eller så lyckas jag smita iväg. Kanske tycker folk att jag är märklig som försvinner eller inte är med på saker, men de som känner mig känner mig. Och det är det viktigaste. Ännu viktigare är att jag förstår och accepterar mig själv.
 
Tillåt mig att få skriva av mig.

Jag vill inte ha kollegor. Jag vill inte jobba på kontor. Jag vill inte utsättas för kallsnack i köket eller i korridorerna. Jag vill få sitta ifred, ostört. Jag vill inte behöva göra arbetsuppgifter jag inte bryr mig om. Jag vill härifrån. Och jag är påväg. Jag siktar mot att i framtiden inte ha några kollegor (eventuellt kanske någon eller några få jag själv valt). Jag kommer inte jobba på kontor (om det inte är mitt alldeles egna). Jag kommer inte utsätta mig för onödigt kallsnack. Jag kommer att få sitta ensam - själv - ifred - ostörd - i lugn och ro. Och jag kommer jobba med saker jag älskar och verkligen brinner för. Jag ska härifrån. Jag är påväg.

Tack.
0 kommentarer